Tvåändsstickning

För drygt 15 år sedan hittade jag en bok om tvåändsstickning hemma på biblioteket i Arvika och blev nyfiken. Det visade sig lättare sagt än gjort att lära sig tekniken via en bok så jag gav upp. Men för två år sedan hittade jag en kvällskurs i tvåändsstickning och är snart inne på den femte terminen. Ja, det har blivit mer som en syjunta men också för att det tar lite längre tid att sticka jämfört med vanlig stickning. Anledningen är att man kastar tråden samt växlar mellan de båda trådarna inför varje ny maska. En del kommer kanske i håg hur äldre släktingar kastade med en tråd när de stickade. Min mormor använde den tekniken som min mamma i sin tur lärt mig, men normalt stickar vi båda som vi har lärt oss i slöjden.

Samtidigt är det själva kastandet och snurrandet med garnet som skapar den rogivande och nästan meditativa rytmen i stickningen. Så jag rekommenderar verkligen alla att pröva på tvåändsstickning, trots att det tog ett tag för mig innan jag fick ordning på alla fingrar och trådar. Det var riktigt svettigt faktiskt, men det gjorde bara känslan när det till slut började flyta på ännu skönare och då blev jag fast.

Fakta

Forskarna tror att tvåändstickningen var den ursprungliga tekniken som användes på landsbygden. Här i Sverige har tvåändsstickningen levt kvar längst i de mellansvenska skogslandskapen: Värmland, Dalarna, Härjedalen och Jämtland. Motsvarande gäller i Norge och då i de östra fylkena med gräns mot Sverige. Anledningen till att tekniken levt kvar längre i skogslandskapen är att tekniken resulterar i tätare, varmare och mer slitstarka plagg, vilket gör att den passar bra till t ex tumvantar för skogsarbete.