Förra gången jag stukade foten riktigt, riktig illa var i början av 90-talet. Stukningen skedde i samband med en volleyboll- match i Porsöhallen. Kommer ihåg att jag sprang ut, la mig på golvet i styrketräningshallen och slog nävarna hårt i trägolvet för att döva smärtan.
Foten tejpade jag och några dagar senare serverade jag på en bal. Inte konstigt att jag fick ägna julhelgen åt sticka vantarna här bredvid.
Den här gången var jag ute fjällvandrade och trampade till slut snett en gång för mycket, men konstaterade bara att foton inte var bruten, tejpade, snörde på mig kängorna igen och fortsatte så snabbt jag kunde mot Abiskojaure.
I Abiskojaure fick foten vila halvannan dag innan jag fortsatte vidare mot Abisko och tåget söderut. Roligare vandring har jag gjort och för att inte dra ut på pinan höll jag i stort sett normal fart. Tur att man har hög smärttröskel (och är lätt galen). Läkaren som skrev ut smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter till mig häromdagen håller nog med om det senare eftersom det tog över en vecka innan jag pallrade mig i väg till vårdcentralen. Själv tycker jag att jag har blivit lite klokare med åren. Faen tro't...
